Om man nu ska vara en sådan som tror allt man läser så börjar jag nog bli ganska förbannad.

Nu vill Reinfeldt ge mer pengar till invandrarna i form av bidrag (inte lån, bidrag...).

Och först vill jag bara komentera att jag är inte rasist eller något, folk får väll ha vilken hudfärg,kultur och så vidare de vill. Kunde inte bry mig mindre faktiskt. Allt jag kräver är att man visar respekt för mänskligheten.

Jag förstår fullständigt att då man kommer till Sverige efter att ha flytt undan krig eller liknande så behöver man pengar och så för att komma igång med sitt liv. Men vad fan, lite gränser finns det.

Skolorna skriker att det inte finns några pengar att köpa in böcker och skolmaterial. Men då är det klart att vi ska kunna ge ÄNNU mer pengar till invandrarna som kommer. Och för att inte nämna hur många arbetslösa det finns i Sverige, varför då ta in fler personer som bara kostar pengar och som inte kan få ett jobb eftersom de är för rädda/deras kultur inte tillåter det/inte kan prata svenska/har ett utländskt namn/what ever. Rainfeldt skickar Sverige i en ekonomisk sits som inte kommer gå att lösa, eftersom alla som förstår systemet vi har i Sverige fattar att vi måste ha fler jobb så staten kan få in mer skatt så dom kan skaffa nya jobb och kunna betala ut alla bidrag till alla som är sjukskrivna, arbetslösa, föräldralediga osv.

Men då om det är brist på jobb och vi tar in fler som kommer gå på bidrag så kommer hela Sveriges ekonomi bara krascha. Det kommer bli skit av alltihop och Sverige kommer sluta som ett u-land till sist.

(Jag säger inte att alla invandrare går på bidrag, jag är fullt medveten om att de också jobbar.)

Och det nya "lånet" som dom pratar om låter ju som om det vore en bra teori....

..förutsatt att:

1. Sverige skulle ha resurserna för att kunna ge ett sådant "lån".

2. Att det faktiskt skulle vara ett LÅN, med andra ord; Staten får tillbaka pengarna.

3. Att det inte skulle gå ut över några andra lån. Speciellt eftersom jag tycker att 1050:- /mån. är för lite pengar att röra sig som gymnasie elev. (Fast jag får ju också köpa mina egna kläder om mor min inte känner sig snäll och kastar lite pengar på mig)

4. Om det inte skulle underlätta för alla som får det här "lånet" att skita i att skaffa ett jobb eftersom om dom inte gör det så slipper dom ju ge tillbaka några pengar....

Nu tänker jag släppa det här. Ville bara skriva av mig lite.

Och vill bara göra det klart för alla så det inte blir några missförstånd:

- Jag ville inte starta en diskussion, ville bara få ur mig mina åsikter så jag inte letar reda på Rainfeldt och tar hand om saken på det sättet.

- Jag är inte rasist. Tycker bara att det är fel att göra skillnad på människor, alla borde få samma förutsättningar. (För det är faktiskt inte SÅ JÄVLA JÄTTE synd om alla som kommer till Sverige, i de flesta fall är det faktiskt de själva som får det att se ut som det.)

/Donno

Hade ju då tänkt att söka lite jobb som man kan ha på sidan av skolan. Så tänkte söka på sverigekids och sen söka för att bli ledsagare som det numera kallas, typ som en stödperson till barn/ungdomar med antingen funktionsnedsättning eller som bara har det svårt. Får se hur det går. Vill helst inte söka något säljar jobb eftersom jaa, dels är det skit tråkigt och sen hjälper inte det mig att utvecklas på samma sätt eftersom jag vet att jag vill jobba med barn.

Men fy för att skriva personliga brev! Jag började mitt med "Hej, jag heter Maya och jag är 18 år."....för det låter seriöst och bra....................

/Donno

Idag för två år sedan så tog tog jag in en liten kisse som var dräktig. Hon bodde in sig i en kattbur jätte snabbt och var helt okej med att vi flyttade in henne och hennes jättemage hos mamma. Sedan då jag vaknade morgonen efter så fanns det 2 små killar som pep och hade sig inne hos Cassandra (som jag döpt mamman till). Och så senare på dagen så kom det en liten tjej också. 

Det var en helt underbar tid, älskade att ha små pluttar att gosa med. Sedan efter 12-13 veckor så flyttade den ena lilla killen ner till Syltvik och fick ett mer spännande liv som stallkatt. 

Lilla tjejen har flyttat runt inom familjen, tyvärr så blev hon överkörd för någon vecka sedan.. (fina mio)

Och Ruffs som också finns kvar i familjen lever som stor och tjock innekatt hos Sara. 

Och Cassi har flytt från mamma till något par där borta. 

Så två år senare så finns en katt av dom 4 "vildkatterna" kvar i familjen..

Fina ruffsen :D 

Vet inte riktigt vart jag tänkte komma med det här. Men men. 

/Donno

Blir galen. Man borde inte ha så här mycket ont på så många olika ställen när man är 18 år. Just nu kan jag ju inte ens hålla alla tider och skit i ordning så om en läkare frågar hur länge jag haft ont så blir det fel eftersom jag inte ens minns när det började göra ont på just det stället. Blir ganska as arg.

Sen hjälper det ju inte att den söta lilla Leztrek läkaren jag har nu är helt jävla dum i huvudet. Under dom "möten" vi haft nu så har han bara stressat sig egenom dom så jag inte kommer ihåg vad jag ska fråga eftersom jag blir stressad av att vara i hans närvaro. Hoppas verkligen att han inte är sådan mot sina andra patienter. En sådan läkare önskar jag verkligen inte på någon..

Men men, det blir väll att försöka sova nu och så upp till skolan imorgon. woop woop

/Donno

Åh, jag vet inte riktigt vad jag skulle göra utan mitt morgonkaffe sånna här dagar, eller jo. Jag är ganska säker på att jag skulle gå och lägga mig i närmsta buske och sova... Men ja, första dagen i tvåan då. Hoppas bara att vi får veta vilka som valt vilken inrikting och sen att privata schemat kommer upp snart. Annars blir jag nog galen.

Men det var ganska lätt igår, var på gläntan här och frågade om dom kunde tänka sig att bli använda som referens då jag söker jobb sen. Och det gick så bra så. Det underlättade en hel del i alla fall :)

Så det här året kommer nog vara ganska stressigt, och jag kommer inte ha någon fritid alls typ. Kommer bara få plugga och jobba om vartannat, kanske sova någon gång i veckan kanske. Och så något att äta där mot slutet av veckan x)

Men men, det bästa med det är att jag har själv valt hur det ska se ut nu. Så jag har bara mig själv att skylla. Woo.

/Donno

Är barnvakt åt Lea, hon kom igår kväll och så stannar hon till fredag kväll/lördag dag, hittills har det gott väldigt bra ändå. Första gången jag är barnvakt en längre period, så jag är glad att hon är ett väldigt snällt och hanterbart barn. Sen hjälper det en del att veta att pappa, Alfred och Linnéa är här också, även om det är jag som har ansvaret för henne så slipper jag komma på något kul att göra för henne hela tiden :)

Men nu då hon ligger och sover så kan jag inte låta bli att låta tankarna gå sina egna vägar och jag hamnar alltid i min lilla depp-spiral då tankarna om det som hände inte hade hänt, hur skulle mitt liv sett ut då?

Jag menar, om jag inte fått missfall hade jag antagligen haft en två-åring nu. Jag tvivlar inte en sekund på att den hade varit älskad, och att den skulle fått det bästa liv en 16-åring kan se sitt barn. Men hur hade MITT liv sett ut? Hade jag varit lycklig? Skulle jag fortfarande få mina deprission attacker? Hade mitt barn haft sin far med i bilden? Skulle jag vara i ett så awesome förhållande som jag är i nu? Hade jag klarat av att gå i skolan? Skulle jag ha klarat av att utveckla och utmana mitt barn efter dens behov? När skulle mitt barn fylla år? Var det en hon eller han? Hur skulle den se ut?

Massor med frågor, men inga svar. Det är det som stör mig mest. Att inte ha några svar, att inte kunna hitta några svar svar som jag är nöjd med.

Över till andra föräldrar..

..varje gång jag kommer hem till folk som har barn, jag vet att det är fel, så dömmer jag dom. Och utan att skylla ifrån mig helt och hållet så tror jag faktiskt att det är för att jag har nog ganska höga krav på mig själv tills jag faktiskt blir en mamma. Och innerst inne så tror jag nog att jag kommer bli en jätte bra mamma, det tror jag dock är bra men inte att dömma folk utifrån hur deras hem ser ut. Och det är faktiskt inte så att jag gör det med vilja! Utan jag kommer på mig själv och sen så blir jag både arg och besviken. Och så nu efter att ha haft lea i bara ett dygn så märker jag ju själv att det är ganska jobbigt, man blir slut av att ha ett litet barn omkring sig. Och jaa, nu tror jag ändå (hoppas om inget annat) att dömmandet tar slut. I alla fall efter hur hemmet ser ut. Nu känner jag lite att så länge barnet inte tar skada av att det är lite stökigt och mår bra i övrigt sett så spelar det ingen roll hur det ser ut hos folk. Bara det inte går över gränsen. Jag menar, ingen mår bra av att det ser ut som ett bombnedslag jämt och ständigt och att det bara diskas när det verkligen, verkligen, verkligen behövs och då kanske inte ens av dom som faktiskt bor där.

Och så över till ännu ett kapitel av den här boken av mina tankar.

Jag gjorde min första soc-anmälan för ett tag sedan. Den var anonym och jätte hemsk. Jag mådde dåligt av att göra den, även om jag visste att det var för barnets bästa. Jag ska inte gå in på detaljer eftersom jag vet att vem som helst kan läsa det här och kanske känner igen personerna, och jag är inte ett dugg intresserad av att hänga ut dom.

Men jag hoppas faktiskt lite att någon av dom hittar det här och läser det, eftersom då dom fick reda på att det var jag så sa dom upp kontakten med mig. Och det är jag faktiskt ledsen över, speciellt eftersom dom fick det förklarat att det var ABSOULUT INTE för att jävlas. Utan det var för att personerna i fråga inte kunde klara av att ta hand om sitt barn. Dom behövde hjälp som dom inte ville ta emot. Och ärligt talat så tror jag inte att någon hade orkat vara till så mycket hjälp som dom behövde.

Nu slutar jag den här boken, för den här gången. Tycker synd om er som faktiskt läser det här faktiskt, det är ju typ bara en massa depp....

/Donno

Jag har alltid tänkt att jag inte vill ha någon "fin" förlovningsring med en massa stora stenar och att den måste vara i så och så många karat.

Men...

Ringen var en annons på facebook, och jag såg den liksom bara i ögonvrån. Men så kollade jag ordentligt på den och jaa, jag kan knappt sluta kolla! Den är nästan perfekt, så underbart vacker! Om man bortser från att det är en Smaragd. Jag har ingen favorit sten, men njaaeee, inte smaragd.

Sen om den stora stenen i mitten var lite mindre så skulle man kunna skippa dom små. Sen beroende på vilken sten som sitter i mitten så tror jag inte att jag vill ha guld...inte gult i alla fall.

Men men, det är inte jag som ska välja min ring, eller ja, jag får väll lämna hintar till helle allt eftersom så får Micke fråga henne sen när det är dags :P

Usch, lite för tradionell känner jag egentligen. Borde ha levt på 50-talet typ. Då på en stor gård så man slapp tänka på något annat :)

/Donno

Två nätter inne i huset som barn och djur vakt och sen två nätter boendes själv ute i min och Mickes stuga.. jag tror jag håller på att bli galen, får bara mer och mer ont i kroppen och blir bara mer och mer irriterad på folket här.

Sen blir jag mer irriterad på mig själv för att jag är irriterad och låter mig störas av dom andra. Med andra ord då det är något så blir jag dubbelt så snäsig som annars.

Men ibland undrar jag bara vad fan det är för idioter och varför iallafall den ena av dom inte blev aborterad i 223 månaden....

/Donno