Är barnvakt åt Lea, hon kom igår kväll och så stannar hon till fredag kväll/lördag dag, hittills har det gott väldigt bra ändå. Första gången jag är barnvakt en längre period, så jag är glad att hon är ett väldigt snällt och hanterbart barn. Sen hjälper det en del att veta att pappa, Alfred och Linnéa är här också, även om det är jag som har ansvaret för henne så slipper jag komma på något kul att göra för henne hela tiden :)

Men nu då hon ligger och sover så kan jag inte låta bli att låta tankarna gå sina egna vägar och jag hamnar alltid i min lilla depp-spiral då tankarna om det som hände inte hade hänt, hur skulle mitt liv sett ut då?

Jag menar, om jag inte fått missfall hade jag antagligen haft en två-åring nu. Jag tvivlar inte en sekund på att den hade varit älskad, och att den skulle fått det bästa liv en 16-åring kan se sitt barn. Men hur hade MITT liv sett ut? Hade jag varit lycklig? Skulle jag fortfarande få mina deprission attacker? Hade mitt barn haft sin far med i bilden? Skulle jag vara i ett så awesome förhållande som jag är i nu? Hade jag klarat av att gå i skolan? Skulle jag ha klarat av att utveckla och utmana mitt barn efter dens behov? När skulle mitt barn fylla år? Var det en hon eller han? Hur skulle den se ut?

Massor med frågor, men inga svar. Det är det som stör mig mest. Att inte ha några svar, att inte kunna hitta några svar svar som jag är nöjd med.

Över till andra föräldrar..

..varje gång jag kommer hem till folk som har barn, jag vet att det är fel, så dömmer jag dom. Och utan att skylla ifrån mig helt och hållet så tror jag faktiskt att det är för att jag har nog ganska höga krav på mig själv tills jag faktiskt blir en mamma. Och innerst inne så tror jag nog att jag kommer bli en jätte bra mamma, det tror jag dock är bra men inte att dömma folk utifrån hur deras hem ser ut. Och det är faktiskt inte så att jag gör det med vilja! Utan jag kommer på mig själv och sen så blir jag både arg och besviken. Och så nu efter att ha haft lea i bara ett dygn så märker jag ju själv att det är ganska jobbigt, man blir slut av att ha ett litet barn omkring sig. Och jaa, nu tror jag ändå (hoppas om inget annat) att dömmandet tar slut. I alla fall efter hur hemmet ser ut. Nu känner jag lite att så länge barnet inte tar skada av att det är lite stökigt och mår bra i övrigt sett så spelar det ingen roll hur det ser ut hos folk. Bara det inte går över gränsen. Jag menar, ingen mår bra av att det ser ut som ett bombnedslag jämt och ständigt och att det bara diskas när det verkligen, verkligen, verkligen behövs och då kanske inte ens av dom som faktiskt bor där.

Och så över till ännu ett kapitel av den här boken av mina tankar.

Jag gjorde min första soc-anmälan för ett tag sedan. Den var anonym och jätte hemsk. Jag mådde dåligt av att göra den, även om jag visste att det var för barnets bästa. Jag ska inte gå in på detaljer eftersom jag vet att vem som helst kan läsa det här och kanske känner igen personerna, och jag är inte ett dugg intresserad av att hänga ut dom.

Men jag hoppas faktiskt lite att någon av dom hittar det här och läser det, eftersom då dom fick reda på att det var jag så sa dom upp kontakten med mig. Och det är jag faktiskt ledsen över, speciellt eftersom dom fick det förklarat att det var ABSOULUT INTE för att jävlas. Utan det var för att personerna i fråga inte kunde klara av att ta hand om sitt barn. Dom behövde hjälp som dom inte ville ta emot. Och ärligt talat så tror jag inte att någon hade orkat vara till så mycket hjälp som dom behövde.

Nu slutar jag den här boken, för den här gången. Tycker synd om er som faktiskt läser det här faktiskt, det är ju typ bara en massa depp....

/Donno

 

Stefan Räjert

16 augusti 2012 20:19

Maya, som jag tror så får Du det barn Du skulle fått ändå, oavsett. Kanske beror det på att jag på inget vis kan tänka mig en tillvaro som styrts bara lite åt sidan av tillfälligheter som skulle innebära att inte Alva och Max varit här.
De hade kommit ändå, på något vis och vänster.
Du har Ditt barns själ kvar i vänteläge, det kommer, bara vid en annan tidpunkt.
Tror jag stenhårt!
Att se ett barn fara illa är lätt och vanligt, men att därifrån ta steget att agera kräver mod, massor av mod.
Det har Du gott om och all respekt dessutom!
Starkt Maya! <3

Donno

17 augusti 2012 08:26

Tack Stefan! Det är en jätte fin tanke om att själen ligger kvar! Du är ganska awesome, vet du va? :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte skrivit på flera år känns det som. Orkar fan inte mer. Blir så trött på människor som sviker när de sagt att de ska stå där. Måste skaffa mig nya vänner, ny partner och allt. Måste göra om och göra rätt. Helst flytta, byta namn till Ull...

Trodde inte det skulle kännas så mycket, så jävla ont.  Både i själen och i kroppen. Hjärtat är ingen idé att ens ta med. Vill egentligen inte ens skriva om det eftersom jag inte vill dra ner någon. Men måste få ventilera.  Känns som jag har sval...

Känner hur allting som jag kämpat för att hålla uppe håller på att rasa ner på mig. Om jag försöker laga en vägg så rasar en annan ner och den tredje brinner upp. Det är bara för mycket, all stress, ingenting som går ihop som jag vill.  Min dröm ju...

ALDRIG att det skulle kunna vara lugnt mer än en vecka. För fan. Antingen är det småtjaffs med pojkvän eller så är det kroppen som jävlar eller så är det något av hemmen som har något skummt för sig.  Men det är ju bara utmärkt om allt är på en gån...

Ett barn utan en mamma klarar sig, det äter ersättning och har antagligen en fosterfamilj eller någon annan som tar hand om den. Ger den mat, kärlek, närhet och allting annat ett barn behöver.    Men vad gör man åt en mamma som inte har något bar...