Satt nyss och läste på na och fick se att Hallsberg har det väldigt bra med konfirmander.

Större delen av mig blir ju glad för deras skull (även om en ganska stor del av konfirmanderna blivit mutade med moppekort osv...). Det är ju alltid kul att visa ungdomar att det är kul i kyrkan och att man gör mer än att bara sitta där med sitt lilla träkors och måste ge alla sina pengar till kyrkan, och förhoppningsvis stannar ju en del och är med på andra aktiviter efter konfirmationen.

Men en annan del av mig blir ju lite arg också, Pålsboda hade inga, zero, nada veckokonfirmander som skulle konfirmera sig nu i våras, medans hallsberg hade 11 stycken! Och så nu i somras hade vi inte några heller men Hallsberg dom hade 27(!!)...Undrar om det är personerna som jobbar som det är "fel" på eller om det är att ungdomarna helt enkelt inte är intresserade..

Om vi bara får tag i en lägenhet i Örebro så kanske jag kan hoppa in i någon församling där och vara med, för ärligt talat, jag har aldrig varit så stolt som när mina första konfirmander konfirmerades, och alla var jätte fina och ja, det är nästan så jag blir tårögd av att bara tänka på det nu! Att vara ung ledare är den roligaste fritidsaktiviteten jag någonsin sysslat med. Men ja, det är ju kul att vara scoutledare också, men det kommer mer frågor då man har konfirmander.

Och om man gör som jag och verkligen berättar om allt man varit med om och varför man blev ledare och så så känns det som att man kommer närmare alla konfirmander.

Eller om man tar sommarkonfirmanderna som man inte får lika lång tid på sig att lära känna, om man gör som hallsberg och åker till Gotland med dom i en vecka efter 2-3 veckor med "vanlig" läsning på hemmaplan så är det också jätte kul, om man går ca. 1 mil om dagen och har ansvar för två konfirmander så lär man ju känna dom också på ett helt annat sätt. Jag ser det som att man får en helt egen relation med "sina" konfirmander, lite som vänskap med förståelsen och att man kan prata om allt och så. Sen har man ju sitt ansvar så man blir lite som en syster eller förälder..man blir lite av varje :D

Jag känner då jag har konfirmander att jag blir nog mest som en hönsmamma, även om jag beter mig lite mer som en follower. Så typ om den konfirmanden som var blygast och höll sig mest för sig själv i början kan tänka sig att läsa en text för dom andra konfirmanderna så är det nästan så jag börjar gråta. Jag blir jätte stolt om jag har varit med och betydit det minsta för konfirmanderna så att då dom tänker tillbaka, att det var en bra konfirmation.

Poängen är UNGDOMAR, ÖVERALLT, KONFIRMERA ER, HELST I PÅLSBODA ELLER DÄR JAG NU HAMNAR! DET ÄR AWESOME!

Varsågoda, här har ni min uppsatts om varför man ska konfirmeras!

/Donno

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte skrivit på flera år känns det som. Orkar fan inte mer. Blir så trött på människor som sviker när de sagt att de ska stå där. Måste skaffa mig nya vänner, ny partner och allt. Måste göra om och göra rätt. Helst flytta, byta namn till Ull...

Trodde inte det skulle kännas så mycket, så jävla ont.  Både i själen och i kroppen. Hjärtat är ingen idé att ens ta med. Vill egentligen inte ens skriva om det eftersom jag inte vill dra ner någon. Men måste få ventilera.  Känns som jag har sval...

Känner hur allting som jag kämpat för att hålla uppe håller på att rasa ner på mig. Om jag försöker laga en vägg så rasar en annan ner och den tredje brinner upp. Det är bara för mycket, all stress, ingenting som går ihop som jag vill.  Min dröm ju...

ALDRIG att det skulle kunna vara lugnt mer än en vecka. För fan. Antingen är det småtjaffs med pojkvän eller så är det kroppen som jävlar eller så är det något av hemmen som har något skummt för sig.  Men det är ju bara utmärkt om allt är på en gån...

Ett barn utan en mamma klarar sig, det äter ersättning och har antagligen en fosterfamilj eller någon annan som tar hand om den. Ger den mat, kärlek, närhet och allting annat ett barn behöver.    Men vad gör man åt en mamma som inte har något bar...