Vart man än kollar så går folk med antingen barnvagnar eller gravidmagar??!

Det är jätte jobbigt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Just nu ser jag bara oberörd ut och går sönder i massor med bitar inombords.

Jag orkar inte prata om det, inte säga det högt. Men jag är nog ganska nere just nu. Det känns som att det försvunnit en hel del sol i mitt liv. Och jag har inte riktigt hunnit hantera det. På sista tiden har jag gjort det som jag alltid gjort då det blivit svårt, jag har legat hemma och glott. Egentligen vill jag göra det fortfarande och en stund framöver. Men det är så mycket viktigt i skolan så för att slippa få ig i alla ämnen så måste jag vara där. Även om jag inte är motiverad eller ser något som helst roligt i det.

Sen har jag inga som helst tvivel om att jag inte kommit över mitt missfall än, för annars borde jag inte reagera på alla barn och gravidmagar som jag gör, eller hur? Men jag vet att jag måste gå ut gymnasiet först och så vill jag ju inte bo hemma med ett litet barn. Men känslan av att ha haft ett barn och sen förlorat det...det är hemskt.

Men jag är ändå glad att jag inte hann gå så långt så det faktiskt blev ett barn med naglar, hjärta och liksom, ja, ett barn. Eller ännu mer glad för att jag inte behövde föda fram det. Sen är jag nog innerst inne ganska glad för att jag fick det missfallet.

Jag tror att jag hade klarat mig till sist, men då hade jag antagligen bott med mamma ute i skogen, varit halvt sinnessjuk eftersom jag hade bott med min mamma, jag hade kanske eventuellt tänkt på att gå i skolan och störst av allt så skulle jag ha ett barn på 1 år och ca. 4 månader. Den skulle nog ganska precis lärt sig att gå, sagt några ord och bara varit allmänt söt med gigantoriska ögon.

Barnet skulle nog varit lyckat och välutvecklat och så men jag hade nog inte varit helt okej. Och det är ju inte snällt mot mitt eventuella barn att ha en helt misslyckat mamma.

Men ändå så inbillar jag mig att om jag skulle bli gravid nu så skulle jag vara mer lyckad och att jag kanske skulle lyckas att klara skolan samtidigt som jag hade ett litet barn. Jag menar jag är knappt där nu men jag är fortfarande godkänd i alla kurser. Även om det skulle var skillnad att ha ett litet barn, men jag tror jag skulle klara det. Bara det att vi skulle inte ha några pengar och vi skulle vara tvugna att bo och snylta på antingen mamma eller pappa.

Men jag vet själv att det är bäst att jag väntar till skolan är klar. Eller i alla fall till det bara är någon månad kvar..hehe.

/Donno

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte skrivit på flera år känns det som. Orkar fan inte mer. Blir så trött på människor som sviker när de sagt att de ska stå där. Måste skaffa mig nya vänner, ny partner och allt. Måste göra om och göra rätt. Helst flytta, byta namn till Ull...

Trodde inte det skulle kännas så mycket, så jävla ont.  Både i själen och i kroppen. Hjärtat är ingen idé att ens ta med. Vill egentligen inte ens skriva om det eftersom jag inte vill dra ner någon. Men måste få ventilera.  Känns som jag har sval...

Känner hur allting som jag kämpat för att hålla uppe håller på att rasa ner på mig. Om jag försöker laga en vägg så rasar en annan ner och den tredje brinner upp. Det är bara för mycket, all stress, ingenting som går ihop som jag vill.  Min dröm ju...

ALDRIG att det skulle kunna vara lugnt mer än en vecka. För fan. Antingen är det småtjaffs med pojkvän eller så är det kroppen som jävlar eller så är det något av hemmen som har något skummt för sig.  Men det är ju bara utmärkt om allt är på en gån...

Ett barn utan en mamma klarar sig, det äter ersättning och har antagligen en fosterfamilj eller någon annan som tar hand om den. Ger den mat, kärlek, närhet och allting annat ett barn behöver.    Men vad gör man åt en mamma som inte har något bar...