Ibland förstår jag inte varför jag fortfarande går i skolan. Jag triffs bäst och lär mig mest då jag är ute och arbetar i verkliga livet. Sen skulle det bara vara skönt att ha lite mer ekonomi än 1050:- i månaden.

Sen vill jag egentligen bli vuxen och ha barn och så. Även om det skrämmer mig så vet jag att det är det jag vill, jag vill inte sitta i någon jävla skolbänk medans hälften av klassen inte ens är torra bakom öronen än. Och andra hälften fattar ändå inte vad det är som händer för att dom är bara för dumma i huvudet. Jag hatar verkligen att gå i skolan, jag är inte en plugg-person. Visst, jag har lätt att lära mig och om jag bara ville skulle det nog inte vara så svårt att få högsta betyg i allt. Det är bara att då kroppen inte vill och hjärnan inte orkar lyssna egenom allt skit som är runt omkring tar det stopp.

Jag vill inte att det ska vara så, men jag tror jag har kommit fram till vad det är som får mig att må dåligt, och det är nog att jag är fast med den här klassen i 2 år till. Kan bara hoppas att dom växer upp eller hoppar av. Bara tanken att gå till skolan ger mig huvudvärk. Sen hjälper det knappast till att det känns som knivar skär in i min rygg så fort jag reser mig/sätter/lägger mig ner eller försöker röra mig eller överhuvudtaget sitter eller står för länge.

Jag kanske borde ta och skaffa mig en ny psykolog i alla fall. Så jag orkar dom här två åren utan att hoppa av. För då vet jag att jag inte kommer orka plugga upp allt sen. Bara synd att man inte kan tenta av allt skit så man kan bli klar till i alla fall nästa år. Även om det skulle innebär en helvetes massa plugg nu. Men bara så man kan få den där examen och kunna komma ut och jobba.

/Donno

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte skrivit på flera år känns det som. Orkar fan inte mer. Blir så trött på människor som sviker när de sagt att de ska stå där. Måste skaffa mig nya vänner, ny partner och allt. Måste göra om och göra rätt. Helst flytta, byta namn till Ull...

Trodde inte det skulle kännas så mycket, så jävla ont.  Både i själen och i kroppen. Hjärtat är ingen idé att ens ta med. Vill egentligen inte ens skriva om det eftersom jag inte vill dra ner någon. Men måste få ventilera.  Känns som jag har sval...

Känner hur allting som jag kämpat för att hålla uppe håller på att rasa ner på mig. Om jag försöker laga en vägg så rasar en annan ner och den tredje brinner upp. Det är bara för mycket, all stress, ingenting som går ihop som jag vill.  Min dröm ju...

ALDRIG att det skulle kunna vara lugnt mer än en vecka. För fan. Antingen är det småtjaffs med pojkvän eller så är det kroppen som jävlar eller så är det något av hemmen som har något skummt för sig.  Men det är ju bara utmärkt om allt är på en gån...

Ett barn utan en mamma klarar sig, det äter ersättning och har antagligen en fosterfamilj eller någon annan som tar hand om den. Ger den mat, kärlek, närhet och allting annat ett barn behöver.    Men vad gör man åt en mamma som inte har något bar...